Ojoj nu börjar det hetta till i debatten! Roligt tycker jag!
Nedan följer delar av min personliga odyssé genom öldrickandet, men som någon sagt "det högst personliga är det högst allmängiltiga", och sålunda kanske man kan utläsa något högst allmänt om svensk ölkultur ur min historia. Vad vet jag. Läs om ni vill eller skippa:
Jag missade tyvärr tiden innan Pripps köpte upp o lade ner alla småbryggerier, med en hårsmån. Tack vare(?) tidig alkoholdebut hann jag dock uppleva att man fick köpa mellanöl i mataffärerna. Sålunda köpte vi (vi brukade skicka in Lollo som fick skägg i åttan) Lager12, Till(med enbär), TT, Medaljöl m fl mellanöl från mindre bryggerier (försåvitt det inte redan då var Pripps som tillverkade dessa?).
Nu hade vi ju inte nån utvecklad smak för öl, utan det var mest yrschla vi ville åt. Men jag minns ändå med viss saknad utbudet av lite mer udda öl (även om det mesta var ljusa lageröl), och den lite mystiska känslan av att kunna köpa öl i affären.
Sen kom Friggebotiden med presenning över folkölen på helgerna, lördagsstängt på bolaget mm mm. Vi köpte på oss backar med öl på fredag och drack upp det mesta samma dag. Falcon stod högt i kurs, somliga föredrog Pripps Blå, nån enstaka testade ibland Falcon Bayersk, men det mest exotiska var väl sånt som DAB, Heineken, eller Tuborg Guld. Fortfarande var yrschla högsta målet.
Porter var en egendomlig ölsort som gjordes av Carnegie. Den gick att beställa (snart dessvärre bara som folköl) på 7ans ölhall, ett vattenhål som utforskades grundligt, medan de gamla ölgubbarna delade på en kvarting inne på toa, mellan folkölen, allt för att få upp den rätta yrschla.
Kring väggarna stod, då som nu, alla möjliga (tom-)flaskor, av sorter vi aldrig skulle få smaka. På menyn fanns mest lager, men även som sagt porter, som med fördel köptes två o två, en varm o en kall som man sedan blandade i sitt glas för att få rätt temperatur. De äventyrliga kunde köpa "enn ljus å enn mörk" och blanda till nåt som förståsigpåare benämnde half-and-half.
Så småningom upptäckte vi även Guinness, som då representerade höjden av ölkultur. Att beställa en Guinness på krogen i stället för en stor stark var något som möttes med lika delar skepsis och motvillig respekt. I samma veva började vi åka på Roskildefestivalen och fick välja mellan almindelig och guld, såväl Tuborg som Carlsberg och även nåt annat konstigt lokalt märke. Allt smakade ungefär samma, men vissa smaktendenser utpekade ömsom Hof, ömsom Tuborg Guld som den allt igenom överlägsna ölen, på samma sätt som Lurpak gjorde det bästa smörgåsistret.
De tyska festivalbesökarna hade med sig flak med burköl av okänt ursprung, några märken minns jag inte, men det var det vanliga lagerölet, kanske t o m något blaskigare än det danska. Nån gång fick man en Jever och då ruskade det till ordentligt i smaklökarna! Personligen gillade jag detta som många av mina vänner ratade, det rejält beska.
Intresset hade väckts för smak, parallellt med sökandet efter yrschla.
(forts kan följa om jag får inspiration och kan dra mig till minnes saker från sent åttiotal...)
)