Angående kylning så har jag hört att de antagligen blir tvungna att kyla all öl eller ingen öl, då kylning av bara vissa producenters varor skulle utgöra en orättvis (=otillåten) fördel för dessa produkter. Det skulle nog inte vara några problem med en rad kylar bara för "finölen", men skall all fabrikslager på burk kylas blir det till att bygga rejält stora kylrum.
Dock verkar de tre "vinkällarbutikerna" ha tempererade rum för vissa "extra fina" varor (läs: vin) utan att det bråkas, så jag vet inte om det egentligen kanske finns någon sorts kryphål, om viljan skulle finnas.
Att ta bort de idiotiska lamporna som är inbygda i hyllorna kunde de dock gott göra, det skulle minska ljuset och värmen rejält.... (fast utseende går väl före funktion.. )
/CalleT

Passa även gärna på att läsa brittiske ölhistorikern Martyn Cornells historieinlägg dagen till ära, och bli en "IPA mythbuster for #IPA day:" wink

http://zythophile.wordpress.com/2011/08 … or-ipaday/

/CalleT

PS
hans bok "Amber, Gold & Black" är mycket trevlig. Kanske något för Humle att ta in i shoppen också, som ett komplement till all amerikansk vinkling på ölhistoria

martinb skrev:

En annan fråga kring detta med öl på fat. Då vi inte orkar/hinner köpa några 9-litersfat nästa vecka tänkte vi fylla våra 18-litersfat till hälften istället. Några tips kring detta för att undvika oxidering och eventuella andra problem som halvfulla fat kan innebära? Vi ska ska självklart trycka ut all luft efter fat-tappningen och sätta dem under tryck...

Ett bra alternativ till att "trycka ut luft" efteråt, är att man istället börjar med detta genom att först fylla fatet helt med vatten (kokt eller med lite "no-rinse" desinfektionsmedel) och sedan sakta trycka ut vattnet med koldioxid vid lågt tryck genom serveringsslangen (gör man det sakta med mindre tryck så blir det mindre slöseri med koldioxid). Öppna sedan lite på locket till fatet och stoppa ner hävertslangen och låt ölen rinna ner. Då ölen fatet trycks överskottet av koldioxid ut vid lock-kanten och förhindrar luft att komma in. Så fort den sista ölen är i fatet stänger man locket, tar bort "ut-kopplingen" och börjar trycksätta direkt.
Detta sätt förhindrar kontakt med luft genom hela processen.
Vill man vara riktigt extrem kan man dessutom fylla genom att vända processen, d.v.s fylla i via "ut-koppling" och släppa ut överskottsgasen via "gas-in" kopplingen. Det går dock extremt långsamt då det är tunna dimensioner på rören och flödet vanligen sker med "självfall".

/Calle

megen skrev:

Kan tänka mig att det finns många kryphål ändå. Tex att köparen personligen kommer och blandar i jästen i vörten, sedan "hyr" köparen utrymme för jäsning i befintlig lokal osv. Bara det är lagligt så är det OK. smile

Vill minnas att de enda lokaler som kan komma på tal är lokaler knutna till "hemmet" (d.v.s för att det skall räknas som "hembrygning" vilken är skattebefriad), så det där går inte alls. Faktum är att många bryggklubbar här i landet som har "brygglokal" alltid lever lite med risken över sig. Så länge det inte försäljes eller annat så verkar dock polisen blunda för det. Även om fok bedriver restaurang i hemmet så är det ändå uteslutet att försälja ölet så länge det inte är skattat, och för att betala skatten krävs att det är producerat enligt regelverket o.s.v. faktum är att de inte ens kan skänka bort ölet, då oskattat alkohol inte på några villkor får finnas i lokalen.
Några kryphål lär knappast finnas, då det här säkerligen  är den mest genomarbetade och "vattentäta" lagstiftning som finns i lagen.

Angående restauranger med "egen öl" så är det som nämndes innan i 99 fall av 100 uppdragsbrygd öl. Enda undantaget är de ytterst få "bryggpubar" som finns, och som i princip har ett fullständigt separat bryggeri (med gränslinjer i golvet) med alla egna tillstånd inne i den andra lokalen. De flesta mikrobrygerier har roligt nog exakt det omvända med en separat (med gränslinjer i golvet) restaurang inne i sitt bryggeri för att kunna bjuda på ölet.....

Men inget hindrar såklart att inreda källaren enligt regelverket, söka tillstånd, betala avgifterna och skatten och köra på. Kanske Sveriges första riktiga nanobryggeri?
smile

/Calle

Jag använder numera alltid protafloc, och de gånger jag försökt utan (läs: glömt) för "snabba" öl som t.ex. brittiska med låg stamvörtstyrka som är tänkta att bli färdiga att dricka på ca en vecka har de blivit alldeles för grumliga. För öl som står länge på jäsning eller på flaska är det kanske mindre viktigt då nästan allt dis sjunker med tiden ändå. Som med de flesta klarningsmedel så är dosen mycket viktig. Tar man för lite blir effekten liten och tar man för mycket kan man förvärra diset då de minsta partiklarna får så mycket laddning från klarningsmedelet att de börjar stöta ifrån varandra istället och de sjunker sedan ännu saktare. Tar man rätt dos, låter det svälla ordentligt i vatten först, och sedan tillsätter vid rätt tidpunkt, så syns det som sagt redan under kylnig av koket (bäst effekt om man kyler snabbt och kallt), vörten blir kristallklar (och man får massor av "fluff" i botten).
Har man extremt mycket humle och torrhumlar med skyffel (som i många amerikanska öl) så får man dock ett annat dis från humlehartserna som inte lägger sig så lätt. Är det kanske den effekten vissa ser ibland när effekten av protafloc verkar utebli? Men kom då ihåg att jänkarna anser att riktigt färsk västkust IPA färväntas vara lite disig wink

/Calle

+1 För "Bottle conditioned" varianter från Fuller's (tex. deras IPA). Jag har provat både "grov-odling" direkt från sedimentet och via renstrykning på platta för att plocka enskilda cell-kloner. Jag märker ingen skillnad för denna jäst (=ren stam), så kör på direkt på sedimentet bara, det verkar vanligen vara i fin form. Jästen är överjäsande, flockar stenhårt och ger "fullers smak", med största säkerhet "husjästen". Utmärkt jäst, men kan ge mycket diacetyl om den flockar för fort.
+1 för Achel (använder jäst från Westmalle) har också bra fart på sedimentet (bättre än Westmalle självt). La Trappe brukar ha sediment i hyfsad kondition, och är en trevlig jäst, lite fruktigare än många andra klosterjäster.
Saison Dupont (finns tillfälligt på bolaget nu) fungerar också bra att odla direkt från. Brasserie Caracole brukar ha jäst med fin fart på och lär använda två stammar. En för Nostradamus, och en annan för alla de andra. Jästen från De Dolle Arabier (säkert samma i flera av deras öl) är också en fin jäst, med frisk ren "belgisk blond" smak.
+1 För Cantillon och alla andra osötade lambik-öl, innehåller mycket skumma "kryp" men vanligen ingen Saccharomyces , så här snackar vi surt läder och häst m.m. bara för de riktigt våghalsiga bryggarna.....
Slottskällan "Vit" (finns den kvar? lokalt kanske?) var flaskjäst med W68 och fungerade utmärkt att odla från om man vill göra sydtysk weissbier. Alla tyska Weissbier (utom Schneider sägs det, skall prova snart) kör med fel jäst i flaskorna (lagerjäst) och är vanligen pastöriserade så här är det ingen mening att försöka.

/Calle

307

(19 svar, postad i Bryggmetoder och råvaror)

Tror också att majs/ris är klart bättre om man bara önskar lättare kropp, men den lösningen har blivit lite av ett "tabu" i amerikanska hembryggarkretsar då det förknippas med trist öl, och jag tror det har smittat av sig här också. Angående grumligheten (eller disigheten som det ju lite finare heter) så är det nog så att vissa ölstilar förväntas vara disiga, men då skall det vara REJÄLT disiga, och de kan se mycket eleganta ut när de får en dimmig lyster och sin speciella aura. Jag tycker det ser både snyggt och aptitligt ut. Är ölet däremot bara lite lätt disig uppfattar nog de flesta det som ett fel istället. Det är därför bryggerierna är så noga med att det är antingen eller. Antingen kristallklart eller som mjölk i vatten. De flesta "hop-heads" vet dock att brutalhumlad öl (särskilt torrhumlad IPA) också blir lite disig av humlehartser, och ser det som ett färskhetstecken. Dessa bryggerier är nog de enda som vågar köra något lite mitt emellan, men de vänder sig ju nästan enbart till en särskild kundkrets.
I slutändan är det dock så att lageröl faktiskt alltid förväntas vara kristallklar, och de flesta dricker och känner mest till lageröl, och långt över 90% av all öl är lageröl, så du är absolut inte ensam om att tycka att öl skall vara kristallklar.

/Calle

308

(19 svar, postad i Bryggmetoder och råvaror)

Det smakara egentligen inte så mycket alls, om man inte tar i rejält med den, och då får man en lite lättare brödig smak som är annorlunda än den från kornmalt. Desvärre är det så att tysk veteöl inte alls är någon bra öl att prova för att känna vetesmaken, då smaken på dessa till 3/4 kommer av den speciella jäst som används.  Vill du känna smaken av vetemalt så är det "amerikansk veteöl" du skall leta efter, där man använder en mycket mildare jäst som gör att den subtila vetesmaken kommer fram bättre. Att det stoppas vetemalt i alla möjliga recept (framförallt hembrygda) är nog ofta en förhoppning om att vetemalten skall ge ett finare fastare skum (vilket det kan, men det kan inte rädda skummet på ett i övrigt slarvigt gjort öl).
Sen får du nog inse att det finns en stor marknad för öl som SKALL se grumligt ut, så till den milda grad att många stora bryggerier köper speciella tillsatser (Tanal) för att garanatera en tät och långlivad grumling smile

/Calle

Om det bara rör sig om tills imorgon, och det har stått kallt bör det vara helt okej att koka om. Se bara till att det inte dunstar för mycket vatten när du kokar om (så styrkan går upp för mycket) fast om du hade SG 1020 så är det nog inga problem.

/Calle

5 flaskor á 0,5-1 dl vört ger ju bara ca 0,5 liter (inte 1,5) ?? Om tanken var att sedan (efter 1-2 dygn) hälla detta i e-kolven med ytterligare drygt 1 liter färsk vört, så blir det ju utmärkt. Men koka då en ny vört till detta. Låt inte överskottet från den gamla vänta 2 dygn innan du sätter till jäst. Du kan även koka den nya till SG 1025-1030 så får du lite mer tillväxt. Ett SG på 1020 är dock utmärkt för att starta igång jästen, precis som du gjort.

/Calle

311

(7 svar, postad i Utrustning)

aenima skrev:
CalleT skrev:

Vill man prova hemma så får man nog desvärre testa sig fram till vilken gräns ens egen metod och utrustning ger bästa resultat. Det enklaste att prova (och troligen absolut säkrast vad gäller risken för "för mycket") är nog att utföra en "dropping" efter ett dygns jäsning. Hälla från ett jäskärl till ett annat fritt genom luften.
/Calle

Är det inte risk att man inte får med sig all jästen när man gör så? Eller har det inte hunnit sjunka till botten iom att den inte är färdig?

/Peter

För vissa bryggerier (med sin jäst) så verkar detta vara en del av tanken, att den jäst som redan lagt sig på botten (tillsammans med varm+kall-druv som man vill bli av med) inte skall med i nästa steg, utan bara den jäst som är i fullt snurr uppe i vörten. Det verkar variera hurvida man försöker få med allt av eventuell överjäsande jäst som redan ligger på ytan. Återigen får man väl prova sig fram angående detta för sin egen utrustning (som ju är grundare är deras jäskärl = jästen sjunker fortare) för att se vad som passar. Man kan ju enkelt gunga upp sedimentet och hälla i det också om man vill. Om vitsen är att öka på jästmängden för att jäsa en tok-stark öl skulle jag försöka hälla över rubbet. De flesta brittiska bryggerier som använde eller använder (inte många kvar) "dropping" verkar göra det mest för att påverka smaken, då ölen brukar vara svaga.

/Calle

Så länge man ser till att syret inte begränsar (genom god luftning och lite omskakning då och då) så beror slutmängden jäst i stort sett av totalvolymen vört, så det blir ingen märkbar skillnad. Angående kontamineringsrisken så är det ju en balans som du säger med ökad risk när man öppnar kärlen mellan stegen, så har du rätt i att det är bättre att rekomendera metoden med färre steg om man kan starta från mycket sediment (typ 3 flaskor). Kör man från bara en flaska skulle jag dock fortfarande personligen köra med flera steg (eventuellt 20ml-200ml-2000ml för säkrast resultat).
Det som är viktigt, och som man inte skall slarva med, är att starta med en liten volym och mycket sediment så att jästen tar sig direkt innan man går över i större volym.
Jag har kollat viabiliteten i många olika belgiska flasköl, och en färsk Hoegaarden är nog den som bör lyckas i alla lägen. Den har mycket sediment med hög viabilitet (lågalkohol öl). Många andra är det värre med ex. de flesta kloster/trappist som kan ha mycket låg viabilitet, och jag har t.o.m. hittat stora halter mjölksyrabakterier redan i flaskan från Rochefort. Så att odla direkt från flaska kan vara lite vanskligt. Saison Dupont som finns på bolaget nu är dock ett till exempel på en öl med bra fart på sedimentet, men den är ju rätt alkoholsvag den med. Vill man köra brittiskt, så är Fullers IPA (den som är "bottle conditioned") ett annat bra exempel med mycket sediment i fint skick (och det är ju återigen en ganska svag IPA).

/Calle

313

(7 svar, postad i Utrustning)

Extrem syresättning kan såklart leda till verklig "oxidering" av ämnen i ölet, men den stora effekten om man tillför syre under jäsningen  är att man ökar på tillväxten av jästen väldigt mycket, samt att man ändrar vissa reaktionsförlopp inuti jästcellerna (har med s.k. redoxbalans att göra) vilket leder till stora förändringar i smak, vanligen i "fel" riktning (ofta massa acetaldehyd, mindre mängd estrar men mera "finkel" o.s.v). Det där måste finliras fram, och är även till viss del beroende på jästsorten. Det finns en del traditionella brittiska metoder med syresättning under jäsning t.ex. "dropping" (man flyttar från ett kärl till ett annat och plaskar så mycket det går) och Yorkshire-squares med recirkulerande vört. Vid "dropping" gör man det bara en gång, och i "squares" pumpas det en hel del, men den faktiska syresättningen blir ändå inte extrem i förhållande till totalvolymen, så det är fortfarande långt från "mättat" med syre, och det är noga kontrollerat. Någon oxidation av vörten blir det heller knapt tal om, då jästen hinner ta upp allt syret (men det kan ju leda till sina egna problem om det blir för mycket, som nämndes innan).
Vill man prova hemma så får man nog desvärre testa sig fram till vilken gräns ens egen metod och utrustning ger bästa resultat. Det enklaste att prova (och troligen absolut säkrast vad gäller risken för "för mycket") är nog att utföra en "dropping" efter ett dygns jäsning. Hälla från ett jäskärl till ett annat fritt genom luften.

/Calle

314

(18 svar, postad i Humlegården)

Använder man sin vanliga gaskoppling med regulatorn inkopplad så sätter man ju max-trycket på regulatorn ändå, så det skall ju egentligen inte behövas någon extra ventil för att undvika övertryck.

/Calle

315

(7 svar, postad i Utrustning)

Det enkla svaret är att man behöver använda ren syrgas (som många bryggerier och en del avancerade hembryggare gör) för att få för mycket syre i vörten innan jäsning. Det går inte att syresätta för mycket med vanlig luft.
Det finns dock avancerade metoder för high-gravity-brewing när man även syresätter EFTER att man tillsatt jästen (d.v.s under själva jäsningen). Då kan man ganska lätt få för mycket syre. Är det det du tänker på?
(jag har inte lyssnat på programmet ifråga så jag vet inte vad som diskuterades)

/Calle

Det går som sagt att få igång en jäsning med mindre (teoretiskt räcker ju 1 cell) men mitt förslag gällde den rekomenderade mängden för en problemfri jäsning (d.v.s ungefär samm cellantal som om du hade köpt en färsk påse från wyeast, eller motsvarande en påse torrjäst). Gör som du tycker du har tid och ork till. En halvliter förkultur är inte en allt för allvarlig underdosering, men det medför redan här som sagt ökad risk för problem, och kan du odla upp lite till är mycket vunnet. Känns det jobbigt, kan du nog från 3 flaskor gå direkt från ca en halv deciliter per flaska för uppstart, och sedan (när det jäser fullt) gå direkt till 1.5-2 liter och använda när det lugnat ner sig, utan någon större risk att något annat växer till sig. Kanske sparar lite tid och besvär?
Angående frågan:

Hur mycket malt bör jag ha till en sts på ca 20 liter? Hur mycket vatten ska jag ha till mäskningen??

Det varierar ju med ens egna system, och hur stark du hade tänkt den. Kör man standardvärden i t.ex. "BeerEngine" (freeware) för en öl med OG 1048 så blir det ca 2,3 kg malt och 2,3 kg vete, mäska som vanligt med ca 2,5-3 liter per kilo, så blir det ca 12-14 liter mäskvatten.
Prova att mixtra lite själv med ett recept i BeerEngine:
http://www.practicalbrewing.co.uk/calcu … eerengine/
eller någon annat receptprogram.

/Calle

Runo skrev:

Hur lång tid tar det att odla upp jästen från Hoegaardenflaskorna?

För bästa resultat bör man ha en förkultursvolym på minst 1/10 av ölvolymen. Det går med mindre, men då får man ofta också de problem som kommer med för lite jäst, d.v.s mera "finkeloljor" och lösningsmedelssmaker, längre jäsning och risk för avstannad jäsning. För 21 liter bör man alltså ha 1.5-2 liter förkultur åtminstone. Börja med bottensatsen från 1-2 flaskor och sätt till ca 40 ml vört OG 1030. Bör som Johan säger ovan ta sig efter 1-2 dygn. När denna jäsning är i full gång efter ytterligare 1 dygn, så häll över i ett större kärl med ca 400 ml vört. När denna jäser så det skummar ordentligt (ca 1 dygn till) så för över till 1,5-2 liter vört. Var noga med att skaka om ofta och se till att lufttillförseln är god (inget jäsrör, utan löst fastklämd aluminiumfolie som "lock").  När dessa 2 liter börjar lugna ner sig (2-3 dygn) kan man använda direkt, eller (bättre) låt den jäsa ut helt och kyl över natt så att den sedimenterar, häll av den förbrukade vörten, och använd bara det rena jästsedimentet till att starta ölet (tar ytterligare minst 2 dygn). Om man inte tänker brygga direkt kan man spara den sedimenterade jästen (vänta med att hälla av vörten) i kylen i minst 1 vecka utan problem.
Anledningen till att skala upp via flera små steg är att man (1) ser till att jästen genom sitt höga antal alltid kan konkurrera ut eventuella bakterier som kommer med (2) Faktiskt maximerar både mängden jäst och minimerar tiden det tar. Saknar man bra kärl för de sista två litrarana rekomenderas att köpa två stycken 1.5-liters mineralvattenflaskor (naturell). Häll ut vattnet och fyll på med vört (häften i varje flaska). Flaskan är redan tillräckligt ren på insidan. Ingen extra rengöring behövs.

Total tid alltså ca 6-8 dygn. Starta som sagt gärna i god tid. När den stora 2 liters kulturen är klar kan den ju som sagt sparas minst en vecka utan problem.
Lycka till!
/Calle

Största problemet är nog färgen. Den kommer bli mycket mörkare ("gyllene") och inte så där blekt vit-gul som originalet. Smaken kommer nog dra lite mer åt maltighet snarare än spannmålskaraktär, men det är möjligt att det helt drunknar i smaken av kryddorna och jästen. En riktig "klon" blir det nog som sagt inte, men det blir säkerligen ändå en god variant på Witbier.
Det Kan även vara idé att mäska lite längre och vid ganska låg temp (typ 65-66C) då Pale-Ale malten är lite mindre enzymrik än pilsnermalt, och det kan ta längre tid att tugga igenom den ganska stora mängen omältade vetet  som jag antar ingår i receptet.

/Calle

319

(2 svar, postad i Bryggmetoder och råvaror)

"lågt" är ju lite av en relativ term men följande är de viktigaste effekterna.

Mäskning:
Lämpligt intervall 5.2-5.6
Lägre en detta ger:
1) Sämre funktion hos flera kritiska enzymer = sänkt utbyte (vid extremt lågt pH dessutom ökad dextrinmängd och dålig utjäsning)
2) något mindre urlakning av garvämnen (men det positiva uppvägs snart av (1) ovan)

Kokning:
Idealt 5.1-5.5
Lägre ger:
1) Drastisk minskning av proteinkoagulering = ger permanent dis i öl och eventuellt minskad smakstabiltet.
2) Minskad isomerisering och extraktion av alfa-syra från humlen, men mindre urlakning av vissa andra bitterämnen = mindre beska, men den kan bli mjukare och rundare.

Idealet blir därför oftast att ligga på pH 5.3-5.4 i mäsken som sedan sjunker till lägst 5.1 under koket, vilket ger en god balans mellan bra utbyte, lagom strävhet, ok proteinkoagulering och en bra beska med lagom rundhet.

Omvänt: Mycket för högt pH (över 5.8 i mäsken) ger också sämre utbyte, men i övrigt det omvända, d.v.s ökad strävhet och beska (men oftast väldigt klar vört).

/Calle

brandemannen skrev:

Verkar som vi har samma erfarenhet Calle. Vad gillar du den annars? Har du kryddad saison, något smsrrigt recept att dela med dig av?

Gillar French Saison skarp. Tycker dock den ger lite för mycket finkel i starka öl, och den fungerar nog bäst kring 4-7 procent. Mina saison-recept har varit enklast möjliga. Ljus basmalt och eventuellt någon procent karamellmalt eller mjölksyra för att stabilisera pH. Saaz eller goldings humle. Ibland torrhumling. OG max 1050. Angående kryddor så är jag nog lite "reinheitsgebotig" vad gäller synen på kryddning i öl, och tycker att en bra saison kan stå helt på egna ben med bara jästsmaken och humlen. Inkonsekvent nog kryddar jag gärna Witbier med koriander och citrus, men det "hör ju liksom till" smile Jag har smakat en del kryddade saison, och jag har hittils inte hittat någon där jag tyckte det blev bättre. Visst, annorlunda, men inte bättre. En del har varit hemska. Har dock inte smakat någon med enbart koriander och citrus, vilket jag nog trots allt tror skulle fungera då det (i måttlig mängd) fungerar i många andra belgiska öl, fast då kanske det bara blir en Witbier av allt ihop wink

Kom ihåg att smaken är som baken. det underbara med hembryggning är att brygga exakt den öl man själv vill ha och experimentera på vägen. Så kör på!

/Calle

321

(3 svar, postad i Utrustning)

Den vanligaste betydelsen av "dead space/dödvolym" är väl det "som-blir-kvar-i-systemet" d.v.s under kranens urtappningsnivå. Betydelsen kan ju även vara "deltar-inte-i-systsemet" och jag tror att det här uppstår en situation där man talar om  "en dödvolym" under falskbotten vid start i mäskningen som måste fyllas med vatten först, och sedan inte "deltar" nämnvärt i mäskningen. Det är alltså en dödvolym vad gäller deltagande i mäskningen, men inte senare när man börjar laka ur.
Så här gäller nog att försäkra sig i varje enskilt fall om vad personen/texten avser när man talar om dödvolym i mäsktunnor.

/Calle

brandemannen skrev:

Jag är väldigt nöjd med min Saison men ffa pga jästen. Den har en lätt strävhet som jag misstänker kommer av att malten var så ljus och jag inte korrigerade eller mätte pH. Nästa gång ska jag vara noga med det. Sen tror jag kanske jag ska humla den lite mindre på beskan och möjligen ge den lite mer humlearom.

Jag hade samma problem med den första ölen jag brygde med French Saison. Den jäser ju så supertorrt att minsta strävhet och beska lyfts fram ordentligt. De senare ölen med bättre koll på pH och sänkning av BU blev mycket bättre.

/Calle

Som tidigare nämnts i tråden så behöver egentligen inte vete förkokas då förklistringstemperaturen för vetestärkelse är lika låg som hos korn. Stärkelsen måste dock kunna diffundera ut (och enzymerna in) i vettig takt för att få ett vettigt utbyte. Är det finkrossat nog så är det inga problem. Jag har kört även s.k. "färdigkrossat vete" en gång till i maltkrossen för att få det riktigt smuligt. Då kan det användas direkt.
Jag kan mycket väl tänka mig att det grova köpta färdigkrossade behöver kokas för att mjuka upp det för att få vettigt utbyte om man inte finfördelar det. Det låt helt logiskt.
Jag har även provat med mindre mängder vetemjöl i andra öl, men det ger en tydlig påverkan på maltbädden, den blir seg, tät och degig, så jag tror den mängd som krävs för en Witbier kommer leda till stora lakningsproblem.

/Calle

Handduksmetoden fungerar utmärkt, och jag kör den ofta själv och rekommenderar den starkt. Jag håller med ovan. Att hålla temperaturen (låg) är viktigast under primärfasen, sedan kan den få stiga lite utan problem. Dock inte till absurda nivåer, men 22 grader för en weissbier låter inte farligt.

/Calle

Jag kör numera något lite mitt emellan. Jag lakar först ur tills att maltbädden precis tittar fram. Sedan fyller jag försiktigt på ca 2/3 av det tänkta lakvattnet och rör sedan om i den övre tredjedelen av maltbädden, och lakar sedan på igen. När maltbädden återigen syns så tar jag sista 1/3 av lakvattnet, rör om i övre delen av maltbädden, och lakar sedan ut allt.
Jag tycker mig märka att jag uppnår följande:
1) Får mindre taniner då pH förblir ganska stabilt. Framförallt för svaga öl.
2) Smidigt. Slipper stå och passa så där noga som vid kontinuerlig lakning.
3) Får ut klar vört i ganska hög takt. Kan laka ganska snabbt, och bara en första recirkulering krävs.
4) Riskerar ej att få oxideringar i maltbädden, då den inte "luftas". Det finns ju vissa belägg för att sådan oxidering är negativt för långtidsstabilitet för öl som skall långlagras.

Effektiviteten är mycket lik kontinuerlig lakning för öl med OG1030-1060, så jag är mycket nöjd med detta förfarande. Tycker mig ha förstått att även andra på forumet kör liknande hybrid-process.

/Calle