Min bryggarvånda
Hej Bryggarvänner.
Har nu varit inne i min andra längre "paus" i bryggandet. Den första ägde rum efter ungefär 2 1/2 års bryggande och efter ytterligare ett års bryggande var det dags igen till sommaren. Har inte bryggt öl sedan maj nu. Tappade lusten, liksom. Det var så mycket tvättande, rengöring, desinficering; slangar och prylar som skulle hanteras, kopplas ihop, funka, etc. Allt blev så komplicerat tyckte jag, och bryggarglädjen infann sig inte i skuggan av allt tjafs. Samtidigt tyckte jag inte att mina senaste öl varit så bra som jag önskat. Alltså, förhöjd svårighetsgrad utan tillräckligt med belöning.
Så jag har bantat i stället. En diet som inte tillåter öl, vilken gör det förresten? Till jul buteljerade jag min Quadruppel, den sista ölen jag bryggde innan pausen, och den kolsyrar fortfarande. Riktigt god vid 11,5% - det får bli min julöl eftersom jag inte bryggde någon julöl i år som det var tänkt.
Nu är dieten över och jag har börjat njuta (försiktigt) av öl igen. Och med det kommer lusten av att njuta av min egen öl också. Jag känner att jag vill brygga igen, ge mig på något av de projekt jag sköt åt sidan när jag pausade innan sommaren. Det finns många att ta av. Men då kommer våndan. Den är likt en prestationsångest, fast det handlar bara om allt kring bryggningen; tvättningen av utrustning, all denna j*la rengöring, bad med Rekordrens och annat, innan och efter. Och så är det kvaliteten på den malt som jag hade kvar från tidigare. Och sen ska flaskor rengöras, hävert, mer slangar och en massa slask vid omtappning och butlejering. Usch. Våndan håller mig tillbaka. Är det bara jag som känner så?
Men jag ska brygga i jul, det har jag bestämt. Jag går tillbaka till rötterna - en belgisk blond får det bli. Belgiska abbey ales har alltid varit den fasta punkten i mitt bryggande. Kanske brygger jag en Biére de Garde också, eller en Saison för sommaren. Vad tror ni?
Mvh
Pål