Här är lite info från en artikel som jag skrev till Hembryggaren runt 97-98.
(kolloid stabilitet => ju större desto bättre för att undvika grumligt/disigt öl)
VATTEN
En större studie av mineralsalters ( kalciumklorid, kalciumsulfat, kalciumnitrat, magnesiumklorid, magnesiumsulfat, natriumklorid, natriumsulfat, natriumnitrat ) effekt på stabiliteten visade att, förutom kalciumklorid och kalciumsulfat, är tendensen att den kolloida stabiliteten minskar med ökande saltkoncentration. Mineralsalterna påverkar maltets fosfater. Fosfaterna i malt gör att pH värdet för mäsken håller ett visst värde, så kallad buffring. Salterna kan påverka kapaciteten på buffringen så att pH värdet ändras.
En studie har visat följande samband:
(I) Brygder med få mineralsalter (ingen hårdhet, inte basiskt) gav öl med sämst kolloid stabilitet
(II) Syrliga salter (CaCl2; CaSO4; MgCl2; MgSO4) har en positiv effekt på den kolloida stabiliteten
(III) Kolloid stabilitet ökar med ökande hårdhet på vattnet som korrigerats med kalciumklorid ( CaCl2) .
(IV) Man ska inte brygga med avmineraliserat vatten, och inte ha i stora mängder mineralsalter.
Kalciumklorid och kalciumsulfat minskar mäskens pH. Kalcium påverkar oxalat och proteiner som orsakar disighet. Kalciumklorid eller sulfat i lakvattnet sänker pH värdet. Utvinningen av ämnen som orsakar ölgrumling minskar med ett lågt pH värde.
Nivåer av järn större än 1 mg/l ( 1 ppm ) ger irreversibel grumlighet. Men större delen av järnhalten försvinner i mäskning och kokning av vörten. Samma sak gäller för kopparjoner.