Allt som kokar bort?

Men då har du räknat med det redan innan mäskningen? Annars lär vörtstyrkan hoppa upp lite högt ju?

Men finns ju lite olika sätt att löra det problemet med bortkokning på. Man kan tillsätta kontinuerligt, vilket jag tycker är det enda rätta då vätskemängd Vs humlemängd är samma under hela koket. Många tycker säkert det är skitsnack.

Sen kan man som många koka bort för att komma ner till batch size. Eller som många bryggerier, tex amerikanska budweisser... watten?   Men dom brygger en stark öl som späds till rätt styrka. Ett bra sätt för att få ett tunnt men bra öl.

Det sista är lite svårare då man måste ha kontroll på hygien extra mycket och efter att ölet är filtrerat köra i resten av kolsyran. (jo bud jäser kolsyra från tillsats av ny vört)

tillägg till mitt sista inlägg. Jag menar att förhållandet vätskemängd/humle under själva koket inte spelar så stor roll förutsatt att man till slut får ut rätt mängd.

Är det så att man råkar koka bort för mycket kan man också späda i efterhand, i jäskärlet, med vanligt kallvatten.

Jo det är ju inte bara en fråga om humle utan också om OG. I början fick jag inte riktigt ihop hur det funkade, men Ray Daniels förklarar det hela väldigt bra i sin Designing great beers. Vattenmängden gånger den totala mängden extrakt är konstant. Svårare än så är det inte. Har man fått kläm på bryggsystemets effektivitet så vet man hur mycket socker jästen har att smaska i sig. Späder man ut detta i en större mängd vatten får man ett lägre OG och tvärtom. Därför kan man ha sin egen vision om vilken styrka man skall ha på vörten och beräkna med papper och penna, eller hellre med ett program som Beersmith, hur mycket malt man behöver med tanke på den styrka och den färdiga mängd öl man vill ha.
   Kruxet är bara att mäta volymen i kokgrytan. Vill man undvika att tillsätta vatten i efterhand ( jag skulle inte rekommendera att man häller i okokt vatten under jäsning) så får man hitta på ett sätt för detta - för att styra sitt OG och för att kontrollera bitterheten.
   Ray Daniels beskriver en väldigt enkel metod som jag har använt. Eftersom en ritad skala på insidan av grytan skulle försvinna direkt och att etsning och sådant skall undvikas av hygieniska skäl, så tillverkar man en mätsticka av något hyfsat värmebeständigt material och som går att skriva på - hårdplast eller så. Denna kalibrerar man genom att tillsätta liter för liter med vatten och göra streck för respektive nivå. Med denna är det sedan lätt att mäta hur mycket vört man har i grytan. Dunstar för mycket bort kan man tillsätta någon liter från en vattenkokare. Har man för stor volym är det bara att koka bort vatten en stund till.
   Ray säger att med denna metod kan man hålla sig inom ett intervall på +/- 0,05 utan minsta bekymmer och 0,02 med lite mera noggrannhet. Och det har funkat bra för mig sedan dess. Mera kontroll och lättare att styra saker dit man vill ha det.
JP