Det är en intressant frågeställning... här kommer lite reflektioner.
Jag håller delvis med Kenneth om att jag också ibland tvivlar lite på vissa uppmätta värden man läser ibland, beroende på olika felfaktorer, men det är samtidigt så att det absolut går att få höga utjäsningar. Men de många faktorer som påverkar gör att det inte är alldeles enkelt att tolka en given situation.
> En vanlig öljäst ligger på uppåt max 78-80% utjäsningsgrad (synbar
> och inte absolut).
Jag har skrivit om detta några gånger, och jag skrev även lite om detta i min jästartikel i förra årets nummer att bryggaren. Om det blev läsligt är ju en annan femma, kanske blev det lite mycket formler och siffror, men tanken med det var att det skulle bli tydligt.
Att jästen har någon inbyggd gräns på 80% skenbar utjäsning för att jäsa ut vörten är en vanlig uppfattning som antagligen beror på jästtillverkarnas minst sagt missledande utjäsningssiffror. Man kan tycka att man kan "lita på" vad jästtillverkaren skriver på sin hemsida men det är bara att konstatera att informationen om utjäsningsgrader är väldigt godtycklig, och för den som inte tolkar det rätt, rent ut sagt missvisande. Siffrorna ska tolkas som relativa värden, inte absoluta värden.
Jag har jäst ut min senaste helmaltsvört (inget socker) från OG 1.056 till 1.006 och jag kan garantera att jag mäter mycket noga och gör temperaturkorrigeringar enligt konstens alla regler och jag har absolut kalibrerat mina hydrometrar. Inte heller beror det på infektion (även om det givetvis i det allmänna fallet är en möjlighet).
I mitt fall kom den höga utjäsningen sig av att mitt mäskschemat, delvis pga strul vid mäskning gav en väldigt förjäsbar vört, och som grädde på moset jag hade också en fullständigt torr utjäsning av förjäsbart socker.
Denna öl är mycket riktigt också torr och lite vattnig, vilket än mer bekräftas av mina senaste blodsockermätningar som indikerar att den är helt utjäst. Motsvarande mätningar på öl som uppenbarligen faktiskt smakar sött (tex leffe blond) tyder på att den sannolikt inte är helt utjäst helt torrt, and troligen
Faktor nummer ett är alltid vörtens sammansättning.
Faktor nummer två är hur pass väl jästen jäser ut befintligt förjäsbart socker.
Man kan notera att det ofta är så att öl inte alltid jäses ut helt torrt.Även i kommersiella öl hittar man ofta mängder med förjäsbart socker som är kvar i ölen. Detta bidrar till sötma och fyllighet. Det förjäsbara socker som främst finns kvar är maltotriose och även kanske i vissa fall, små mängder maltos.
Då dessa sockerarter är avsevärt mycket sötrare än dextriner, så bidrar rester av förjäsbart socker signifikant till sötman.
Så man kan säga att vörtens förjäsbarhet, bestäms helt av recept och mäskschema. Detta sätter en gräns för hur lågt den teoeretiskt lägsta FG är (bortsett från infektioner och udda jäststammar).
Men i praktiken så når man inte alltid denna maximala gräns, och det beror på jäsbetingelserna såsom jäststam, jästgiva, syresättning, omrörning, temperatur,näringsnivå i vörten, vörtstyrka och alkoholhalt (stress faktorer).
Jästtillverkarnas utjäsnings siffror kan i bästa fall tolkas som stammarna relativa potential att jästa ut torrt under likartade förutsättningar.
Men genom att laborera med jästgiva och andra jäsbetingelser kan man påverka allt detta för alla stammar.
För "en och samma vört" på säg 1.050 och 70% förjäsbart extrakt kan skillnaden mellan en torr utjäsning och en väldigt låg utjäsning iallafall vara FG 1.007-1.013.
Skillnaden i "restextrakt" mellan 1.007 och 1.013 är i detta fall ca 25%, men skillnaden i restsötma kan kanske vara 250% enligt mina uppskattningar, detta eftersom restsockret bidrar till mycket mer sötma än dextrinerna och detta är garanterat märkbart i smak.
/Fredrik