Mäskningsscheman, Multi-step v.s. Single-step
Hej, jag läste Brad Smiths inlägg på BeerSmith om fördelarna med single-step mäskning.
http://beersmith.com/blog/2013/02/08/mu … e-brewing/
Utifrån detta perspektiv uppfattar jag det som att Smith menar att:
1) syraraster numera är onödiga eftersom det idag är enklare att sätta PH-värden med ofarliga tillsatser
2) att proteinraster i praktiken är onödiga eftersom 95% av ölsorterna numera körs på modernare, bättre mältade sädeslag... men... att de 5% av ölsorterna (t.ex vissa sydtyska veteöl, och diverse obskyra (?) recept med olika varianter av omältad säd) inte kan bryggas i single-step... iallafall inte med mindre än att man "Pre-cook, flake or torrify the unmalted cereals". Så även dessa öl kan man då uppenbarligen brygga som single-step, men att dessa kräver lite speciella inköp alt. lite finurlighet i förberedelserna.
3) Slutligen struntar man i princip i dextrinrasten eftersom maltosrasten görs lite längre/högre ( man får då ut lika mycket eller mer socker (men att just balansen mellan maltos och dextrin kan ändras något, ger s.a.s maximalt utbyte men kanske en annan balans i sötman (smaksak).
Bakgrunden till frågan är att Camurri CB50 och CB200 kör det som de kallar en modernare lite mer professionell bryggmetod, dvs i linje med Smiths Single-Step Mashing, och bara använder tre programmerbara tid/temp steg. De är ju onekligen både kapabla och trevliga bryggverk.
Dels är det väldigt sannolikt att jag helt missförstått ovanstående, men är det någon av er med några bryggningar under bältet som kan ge något praktiskt perspektiv på om detta kommer att ge oss mer huvudbry, eller mindre, jämfört med att brygga med traditionell stegmäskning i en BM50 eller liknande?