Det Thobbe menar är nog vad våra brittiska kollegor kallar "dropping". Då tappar man om den jäsande vörten under luftning - enklast är helt enkelt att låta den rinna någon meter från ett kärl till ett annat. Det lär ge en del speciella smaker och passa bra till vissa brittiska jästsorter, och BC 1968 är nog den jäst som oftast nämns i sammanhanget.
Ryggmärgsreaktionen från amerikanska hembryggare är att avfärda metoden direkt med tanke på risken för oxidation. Men det kan fungera ändå om jästen är tillräckligt aktiv för att ta hand om syret, och brittisk ale på cask brukar konsumeras snabbt så det är möjligt att en eventuell oxiderad pappsmak inte hinner utvecklas innan ölet är slu.
Jag har provat detta med just BC 1968 men det var länge sen. Jag minns inte att jag märkt av någon oxidation men inte heller om det gav bättre smak.
BC 1968 är en väldigt trevlig jäst som ger en fin balans mellan maltighet och fruktighet. Det är ganska stor skillnad mot BC 1028 som ger ett torrare och mer mineralbetonat öl. BC 1968 flockar och ger ett blankt öl snabbt, men det kan också göra att det inte jäser ut så bra. Det kanske inte gör så mycket eftersom du vill ha mycket restsötma men om jäsningen stannar för tidigt kan det ge ett oförutsägbart resultat. T.ex. kan det jäsa för mycket på flaska eller fat så ölet blir överkolsyrat. Jag tror inte det finns någon risk för att ölet jäser ut för mycket, det styrs mer av jästsorten och mäsktemperaturen.
För att se till att jäsningen inte stannar för tidigt kan du skaka om jäskärlet försiktigt en eller ett par gånger per dag så att jästen hålls i lösning i ölet. Efter några dagar när jäsningen lugnat ner sig kan du låta kärlet stå still och jästen borde sjunka till botten ganska snabbt.
. Ökade maltmängden lite och fick ett OG på 1073. Enligt frugan bara för att hon va me så det blir riktigt gjort (drygt 79 % effektivitet). Tänkte strunta i o "droppa" denna sats och se hur utjäsningen blir.