6-7 procent är normalt för en bra must. Syran avtar med lagring. Jag har inte svavlat än på flaska och det har gått bra, peppar, peppar. Jag har många år av cidermakning bakom mig men det går oftast bra och jag hinner oftast dricka upp den innan det eventuellt blir vinäger. Fast senast har jag lyckats spara i upp till två år utan att det blivit vinäger.

På senare år har jag  startat jäsningen med en lätt svavling för att få kontroll på bakterierna men inte ta död på allt som kan ge karaktär. Det verkar vara en bra metod. Jag undviker att pastörisera och svavla när jag tappar på flaska för att låta processerna fortgå och det ska bli kolsyra fast cidern är ganska så utjäst. Allt är i sin linda så mina erfarenheter kan inte betraktas som recept på framgång.

Traditionellt vill man ha en fräsch cider med kolsyra. Då lagrar man inte längre än att cidern blir balanserad. Eklagring är effektivt på att runda av syran men man får vara försiktig. Det finns inget som säger att man inte kan lagra cider länge. Det kan man, men äppelfräschören avtar. Min tvååriga gravensteinercider smakade som av russin och var fin och balanserad. Men den smakade inte äpple längre. Jag tänker lagra vissa flaskor länge framöver för att se vad som händer och köra lite olika metoder. Jag vet en fransk tillverkare som med framgång lagrat cider i tio år! Men det blir en annan produkt än "färskcider", förstås.

Jag har mycket kvar att lära trots att jag gjort cider och äppelvin under många år men kör lite mer medvetna försök sedan 2009. Beska och syra upplever jag inte vara något problem att få till, däremot aromen, som oftast märks mest i eftersmaken. Cidern blir sällan sådär "äpplig", då måste man nog ta till cideräpplen i blandningen eller det kan nog hjälpa att blanda många sorter. Gravensteiner tycker jag är ett gott äpple men ger gärna en kärv cider. Jag har fått bättre resultat med en blandning av åkerö och gravensteiner, bättre än äpplena var för sig. Åkerö har för lite sting på egen hand men fin arom. Med lagring avtar syran men även aromen. Fast de verkar kunna utvecklas olika så ibland tittar arom fram under lagringen. Första tiden spretar det väldigt hit och dit och ibland blir man besviken, men förhållandena verkar bli mer stabila med tiden. Ungefär upp till ett år verkar äppligheten kunna behållas som bäst. En tvåårig gravensteiner smakade inte äpple längre utan hade russinaktig karaktär och en mild syra. Den var balanserad och mycket god, fast äpple smakade den inte.

Pastörisering är INTE bra, det tillför äppelmossmak till cidern. Det är gott i äppelmos och äppelkaka, men inte i cider.

Avgörande för en bra pressning är ett lagom kross av äpplena. Krosset ska sedan vila i några timmar. Då kan man pressa ut musten utan särskilt högt tryck alls - på min membranpress rör sig inte tryckmätaren förrän de sista litrarna ur de 25 liter per omgång jag får ut vid en pressning som ger ett torrt kross. Så mycket behöver man inte pressa, tvärtom lär det vara en fördel att pressa försiktigt och inte pressa ut de sista dropparna. Pressningen ska gärna ta tid, musten ska sippra ut och processen bör ta cirka en timme. Då klarar man sig med en mycket enkel press men bör ha en proffsig kross, ifall man inte är duktig och ihärdig när det gäller att "stampa" äpplena. Det ska inte bli ett mos, utan snarare som ett mycket grovt spån.

Man tillsätter inte socker. Möjligen svavlar man lätt för att få viss kontroll på den busiga och egensinniga musten, och tillsätter ädeljäst ifall man vill få en bra start. "Vildjäsningens" huvudsakliga organismer bygger ändå på jästtyper som finns i ädeljäst och som "smittar" musten utifrån, den finns knappast på äpplena, där finns andra mikroorganismer som bidrar med resultat, ibland mer eller mindre lyckat.

Sen kan man göra på olika sätt, men det är ingen nackdel om jäsningen sker svalt. Man kan tappa om vid olika skeden - vid varje omtappning avtar jäsningen men vildjäst kan få en kick ifall syre kommer åt musten och kan bidra med mer smak. Ifall det luktar sump om musten så är det svavel som avgår och det gör inget, det försvinner och vädrar bort vid slutet av jäsningen.

Det här är mitt "favoritrecept": Väl genomförd krossning, vila, varsam pressning (det behövs inte högt tryck), lätt svavling, en bra ädeljäst. Sedan gäller det bara att ha tålamod tills den rätta balansen infinner sig. När den gör det är det inte alls säkert att cidern smakar särskilt mycket äpple längre, men kan anas i eftersmaken. Min cider får gärna jäsa ut utan några som helst tillsatser än det som nämnts. Vill man ha en söt cider så blir det ett mixtrande som jag helst undviker.

Vill man pressa själv så är mitt tips att satsa på krossningen, då kan man klara sig med en enkel press - själva pressningen får gärna ta tid och musten rinna ut som en liten rännil bara. Då krävs inga märkvärdigheter heller.

Musten kan smaka bra i början men genomgår vid jäsningen olika stadier av smakupplevelser. Cidern smakar inte som musten. Den utjästa cidern kan vara syrlig och obalanserad och ha relativt lite äppelarom, men om Strongbow är förebilden så är man ganska rätt ute ändå - så småningom. Man kan få ha en god portion tålamod innan en balanserad smak infinner sig. Mycket tålamod, till och med.

6

(11 svar, postad i Vin, cider och mjöd)

Jag har försökt hitta hur mycket tryck vanliga 33 cl ölflaskor med kapsyl klarar med tanke på efterjäsning på flaska. Är det möjligt att spränga en flaska med efterjäsning? Har läst om ölbryggare som kör in 1,5-2,5 bar - vid jäsning av cider lär jäsningen avstanna över 1,5 bar. Isåfall vore det omöjligt att spränga en flaska. Någon som FAKTISKT vet?