Låter som om propagator-packet var lite trött, och bara vatten och socker ger ingen tillväxt av jästen då den saknar all näring utom "rå" energi, de blir bara stressade. För en utpräglad öljäst tror jag maltextrakt är det enda säkra, då man inte kan garantera att de helt trivs i en så "spartansk" diet som fruktjuice + närsalter, vilket utpräglade vin/frukt jäst gör (men även de trivs mycket bättre i näringsrikare lösningar som vört).
Tror du bör satsa på ny jäst och förkultur på maltextrakt, eller varför inte en lämplig torrjäst istället.

/Calle

@megen
Bra poäng! Det har hänt mig en gång när jag bryggde mina första belgare och hade lite bråttom och underskattade mängden jäst kvar i suspension. Blev flera milimeter tjockt i flaskan. Fin och fruktig i början, ganska snart kom en brödig sojaaktig smak och fördärvade. Men det är som sagt mest ett problem med extremt lågflockade jäst.

/Calle

253

(3 svar, postad i Vin, cider och mjöd)

Har ej provat själv, men traditionellt rör man ihop ett "snömos" av finkrossad is och massor med salt. Sedan trycker man ner flaskorna med halsen först i moset (som måste vara relativt fast) ganska djupt, så att flaskorna står av sig självt. Sedan är det bara att vänta tills det bildas en lång ispropp i halsen. Det lär gå ganska fort. Antar att det går ännu bättre om man kyler flaskorna i en vatten+is blandning först också, så att de redan är rejält kalla när man börjar.

/Calle

Du behöver inte sätta till mer jäst om du flaskar nästa vecka. Det var bara om du skulle "tvångsflaska" bums*. Tänker du vänta ännu längre, typ 3-4 veckor kan det vara bra att fundera på ny jäst igen.

/Calle

*) och ny jäst här gäller bara om jästen flockar hårt. För lågflockande kan det fungera ändå, det är då tillräckligt med jäst i suspension för snabb mognad ändå.

Det är ganska seglivade organismer, och vanliga desinfektionsmedel är ju inte möjliga att köra i fat (sätter sig i träet och fördärvar smaken). Värme är nog fortfarande ett säkert kort, och skall enligt en engelsk bok jag har varit vanligt förr där (för icke hartsade träfat). Ånga eller kokande vatten (mycket!) är det man använder och låter det stå tills det kallnar. Det sliter ganska hårt på träet, och drar ur mycket smak (om man nu vill försöka behålla lite "eksmak"), så det är inte det bästa för tunnan, men vad gör man. Möjlige skulle en rejäl svavelrökning kunna fungera också, det är  effektivt mot oxidativa organismer som jäst och mögel, men ättiskyrabakterier (som är oxidiativa) vet jag inte säkert.
Annars får man nog acceptera att ättiksyrebakterier alltid kommer vilja etablera sig i tunnan (sporer finns överallt), och det är därför viktigt att ha järnkoll på att inte för mycket syre kommer in i tunnan (= toppa upp vätskan när den dunstar som man gör i vinkällare), alternativt låta en annan syrekrävande organism slå rot i tunnan (typ brettanomyces och liknande, som man har i icke "toppade" fat, som lambik och sherry). De senare (brett & Co) gör dock också ättika om fatet får stå allt för öppet.

/Calle

+1 på det. Vänta en vecka till.
På så här starka öl är det inte så dumt att låt grönölssmakerna mogna till på jästkakan (och den syrefria miljön) i primären en vecka extra. Förvisso kan man flaska direkt (många starka belgiska öl flaskas tidigt) men för bästa resultat i det fallet bör man tillsätta ny jäst eller kröjsa strax innan flaskning för att få till en snabb och fullständig mognad i flaskan.
Svagare öl (<5%) kan dock enligt min mening vanligen flaskas direkt efter en veckas primärjäsning utan problem.

/Calle

Thomas Fransson skrev:

CalleT - Har du något bra boktips där?

Classic beer style serien är bra bryggarböcker, men får ofta kritik för bristande bakgrundsforskning i "introduction/history" kapiteln som vanligen inleder böckerna. Jag gillar ändå böckerna för att de presenterar utprövade och bra sätt att med dagens råvaror brygga exempel på moderna varianter av stilarna (sådana man hittar på krogen och affären), så de är utmärkta för att komma igåg och brygga varianter av sådana öl man smakat och gillar. De historiska recept som är med är återigen troligen lite vanskliga då de ofta bygger på antaganden från den ofta tvivelaktiga historiedelen, eller är recept tagna ur sitt sammanhang (d.v.s ej kompenserade för dåtida råvaror och tekniker). Så fortsätt gärna med denna serie, men ta böckerna med en stor nypa salt.

Bra brittiska böcker och läsning:
------
Ren ölhistoria (mycket bra!):
"Amber, Gold & Black; the history of Britain's great beers", Martyn Cornell 2010, The History Press, ISBN 978 0 7524 5567 9
Utmärkt genomgång av brittisk ölhistoria i ett stycke, vilket gör att alla stilar sätts i relation till varandra, och i ett historiskt perspektiv (från då till nu). Detta gör det lättare att väga fakta mot myter och antaganden, och förklarar varför ölen utvecklats som de gjort.
Martyn har även en utmärkt blog:
http://zythophile.wordpress.com/
------
Ölhistoria+mycket siffror, fakta+recept från gamla bryggloggar:
"Ölhistorikern" Ronald Patinsson har en hel serie med "print-on-demand" och E-böcker, finns på hans blogsida. Det mesta av innehållet i böckerna finns som artiklar att läsa direkt på sidan, men kan vara lite rörigt. Om inte annat en rolig blog som updateras dagligen. Det är han som just nu gräver fram recepten till Fuller's "Past Masters" serie. Presenterar varje vecka ett nytt historiskt korrigerat och testat recept tillsammans med hembryggaren och education directorn på BJCP, Kristen England.
http://barclayperkins.blogspot.com/
-------
Bryggning:
Detaljerad bok om bryggning med djup genomgång av tekniska, biokemiska/biologiska steg i bryggprocessen med fokus på den brittiska bryggindustrin, från mikro till makro (ej hembryggning). För den som vill ha insikter i bryggkemin (från malt till humle till jäst). Dock ingen praktisk information om "hur man gör", utan bara hårdkokta fakta, men presenterat med ett trevligt språk och brittisk bildad finess, vilket gör den relativt lättläst.
"Brewing", Ian S Hornsey 1999, The Royal Society of Chemistry, ISBN 0 85404 568 6
Några brittiska böcker i hembryggning har jag ej läst.
------

Skulle jag välja en bok blir det Martyn Cornells bok

Ladda upp för lite läsning i höstrusket!
/Calle

Thomas Fransson skrev:

Menar du att ale inte används med samma innebörd i brittisk engelska, eller att man skall skilja på ex. stout och ale?
(sorry, mosig i skallen efter en minst sagt annorlunda dag)
Fick för mig att ohumlad öl förr kallades ale och humlad öl kallades beer, men att man vid lagerölets intåg snattade ordet ale och använde det till öl där jästen ligger på ytan och humle slängts i grytan wink

När ale används i brittisk engelska så tänker folk där vanligen på en grupp av öl i stil likande pale ale, scottish, old ale och kanske ibland även mild och barleywine. Att benämna porter och stout som ale låter i de flestas öron helt knäppt och fånigt. Det hela beror på att de fortfarande använder ale som beteckning för en grupp av öl och inte som en ersättnig för "top fermented" (som väl inga normala människor känner till ändå). Historiskt sett har porter och stout alltid kallats "beer" (antagligen för att de som du säger varit välhumlade från start), och ale har levt kvar för annan öl fast humlemängden ökade med åren tills den var minst lika stor som i portern. Det hela var nog så enkelt att allt som inte var porter fortsatte heta ale. När lagerölet kom så blev det bara ett tillägg precis som portern d.v.s allt som inte var porter och lager var ale. Någonstans på vägen har dock "beer" kommit att användas som samlingsnamn på alltihop. Läs gärna lite brittisk öllitteratur så märker man det här ganska omgående.
Förvanskningen av "ale = top fermented" kommer troligen av en klassisk logisk vurpa.
1) All "ale" är överjäst öl
2) alltså: All överjäst öl är "ale"
Vilket ju blir heltokigt.
Jag har även försökt använda begreppet ale när jag talat med ölintresserade tyskar kring öl, och för dem är ale sådant där engelskt öl ("som inte är guiness"), punkt slut. Det fick mig att inse att jag höll på att bli hjärntvättad av allt mitt läsande av amerikanska bryggarböcker och forum, som använder ale för porter, stout, kölsch, altbier, all belgisk överjäst öl och ibland t.o.m. weissbier).

Håller som sagt med om att "överjäst" nog spelat ut sin roll (och fick mig att tänka "jäst för mycket" när man i ungdomen läste i systembolagets katologer där ölet förut delades in på detta sätt).
Begreppet "varmjäst öl" (som funnits länge) är nog faktiskt mycket bättre.

/Calle

magnus63 skrev:

Ja, det var en artikel om odling av East Kent Golding. Det var där jag läste att man satte en hanplanta i varje hörn av humlegården också.
Kan vara som du säger med jordmån etc.

Det är t.o.m. så att sorten egentligen heter "Goldings" och handelsnamnen "East Kent Goldings" alltså bara gäller kottar odlat just i "East Kent", är de odlade någon annanstans i Kent heter kottarna "Kent Goldings". Tar du plantorna till t.ex. Östergötland så blir det väl "Östergötland Goldings" som namn på kottarna om de skall säljas, men då smakar de också säkert på ett nytt sätt (och skörden blir säkerligen mindre).

/Calle

Thomas Fransson skrev:

Samtidigt som det är trevligt att ha svenska översättningar av termer så tycker jag att om det är ett namn på en öltyp så ser jag ingen direkt anledning att översätta dessa. Pizza heter ju pizza, cognac heter cognac..

Håller med, självklart är det helt naturligt att språk berikas med låneord på det sätt du skriver ovan, men ibland måste man bara reagera på vad det blir för pannkaka ibland.
Att låna in ord soms pale ale, porter, IPA m.m. för dessa drycker är ju inget konstigt, det är ju deras ursprungsnamn, men  "Belgisk Ale" vad är det för beteckning egentligen??  det är ju bara onödig "svengelska" direkt från amerikanska hembryggarböcker. De böckerna kan ju ursäktas, då det för en amerikan numera betyder "belgiskt överjäst öl"*, vilket är exakt det uttryck jag tycker vi på samma sätt (fast på svenska) borde använda. Ja, eller kanske "belgiskt varmjäst öl" om man skall fortsätta den debatten wink

/Calle

*) förutsatt att man accepterar att ordet "ale" i hembryggar-amerikanska (inte i engelskan) numera används i betydelsen överjäst.

261

(11 svar, postad i Vin, cider och mjöd)

Dompan skrev:

Idiotfrågor: -Klassiska 33cl och 50cl returflaskor känner man igen. Men hur vet man ifall de allehanda sorter av öl man köper är på engångsflaskor? Eftersom jag tappar på flaska så tenderar jag spara alla flaskor för att använda till den egna bryggningen. Är det alltid engångsflaskor om inte pant anges?

I princip är alla med pant angiven (på något språk) returflaskor, men det förekommer ibland att det exporteras returglas men med annan etikett utan pant angiven så en del returglas "saknar pant".

De du kan stöta på här är:
* Klassiska svenska 33 och 50
* Danska 33
* Belgiska "korta" 33 (typ Duvel)
* Belgiska "långa" 33 (säkrast de med "pant" angiven i cent)
* Tyska 50 cl (obs! bara de med tjockt glas är retur, används även av flera svenska mikrobryggerier)
* Alla flaskor med bygelkork

Det hela handlar egentligen bara om godstjockleken, och man känner ganska väl i handen vad det är för sort.
Även om de svenska 50cl är retur, så är de ganska tunna i godset, så jag skulle inte flaskjäsa för hårt på dem. Ta då helre de betydligt tjockare tyska 50 cl till t.ex. weissbier.

Engångsglasen är såklart precis lika användbara, bara man inte tar i som fan med flaskjäsningen och är lite försiktigt vid kapsylering.

/Calle

megen skrev:

Är det inte samma sak med underjäst öl? Är det verkligen rätt att kalla alla typer för lager?

Jo, men alla underjästa öl utom den varmjästa "steam beer" kalljäses ju och lagras (åtminstone någon vecka wink ) så de upfyller väl kraven för en "lager".
Rent tekniskt (vilket även tyskarna själva gärna benämner det) så är Kölsch en "överjäst lageröl.."
Vissa vill istället fokusera på "varmjästa" och "kalljästa" öl, då begreppen "över" och "under" lite har mist sin betydelse, både vad gäller jästeknik, och beteende hos de stammar vi har. Det kanske inte är så dumt. Jästen benämns då istället efter dess vetenskapliga namn  "överjästen"= S. cerevisiae och "underjästen" = S. pastorianus

/Calle

Cellulosasprit för "invertes bruk" tillverkas inte längre då det inte gick att livsmedelsklassa den enligt nyare strängare regler. Den som eventuellt fortfarande tillverkas blir antagligen biobränsle. Namnet på spritsorterna lever dock kvar, men det är spanmål som gäller (den varianten med omältad säd och tillsatt amylas har jag för mig, samma som i absoluten).

/Calle

Flasktömmaren skrev:

i england var väl en av anledningarna oxo att kottarna direkt sluter sig efter pollinering och därmed skyddas de mot svampangrepp, verticulum wilt? (ingen aning om stavningen här), vanligt hot mot humlen i det regniga england.

De befruktade kottar jag sett är precis lika "fluffiga" som andra kottar, och mögelsvamparna angriper främst andra delar av plantan, så det där låter nog mer som någon sorts påhittat förklaring för att förklara varför man tidigare lät pollinera honplantorna.

/Calle

PS
Den info jag har om pollinering kommer från ett  kapitel i följande bok. I övrigt en mycket trevlig bok.
"Brewing", Ian S. Hornsey, 1999, Royal Society of Chemistry, Cambridge, ISBN 0-85404-568-6

Chubb skrev:

Humlen i min senaste påse med Cascade hade frön som flöt upp under koket. Påverkar det smaken på något sätt? Dvs pollinerad humle vs opollinerad.

På befruktad humle sväller de delar av "kottefjället" som har lupulinkörtlar upp för att rymma fröet. På de flesta traditionella sorter leder detta till ökad alfasyrahalt, men även till omfördelning av typen av aromatiska oljor. Av denna anledning har man undvikit befruktning i odlingar i det tyska bryggområdet då den önskade örtiga aromen kan bli för låg. Av samma anledning, fast tvärtom, så körde man med befruktad humle i England för att få högre beska (humlen ansågs aromatisk nog ändå). Efter framavling av de nyare "hög-alfa" sorterna har man fått fram plantor som har konstant hög alfasyra, och de blir inte starkare av pollinering (vissa t.o.m. sämre), så man har lagt av med polinering i England också, och odlar de äldre sorterna Fuggle, Golding etc. mest för arom. Man har dock inte "skottpengar" på hanhumle, så den finns vild i naturen, och ibland blåser pollen över fält som befruktas. Antar att samma hänt Cascaden du hade. Hur Cascade beter sig efter polinering vet jag ej. Hade batchen ovanligt hög alfasyranivå?

/Calle

Med tanke på att "ale" numera (främst via amerikanska ölböcker*) missbrukats till den grad att den används istället för "top fermented", fast det egentligen bara är en undertyp av överjäst öl (viss engelskt sådant) föreslår jag "överjäst öl" som det ju egentligen heter på svenska om det används i denna vida bemärkelsen. Fast nu säger ju t.o.m. systembolaget "ale" om belgisk öl och altbier så det är väl kört... De tyckte väl inte heller ordet "överjäst" sålde... fast de skall ju inte sälja... eller hur var det.... eehh ööhh ?? Rent generellt skall man såklart inte tveka att låna in ord om inga finns, men att kasta ut etablerade svenska ord bara för att man inte känner till dem tycker jag är dumt.

Lustigt nog är ju orden "ale" och "öl" egentligen från samma ursprung och betyder samma sak. I engelskan fick den nya stilen "bier" snart ge namn åt drycken som helhet. I svenskan blev det tvärtom, alla "nya" öl sögs upp och fick heta öl de med, men kanske lever ordet "bier" i form av "bärs".... wink

Ergo: Överjäst = öl , Underjäst = bärs

Vad sägs om att direktöversätta "stout" till stark, eller kanske rentav "stursk". En skummande "Havrestursk" skulle väl kunna slinka ner, eller...

/Calle

*) Jo jag vet att det sägs vara M. Jacksons fel när han klämde ur sig ordet "ale" när han skulle försöka ge en "folklig" förklaring för sin engelska publik vad belgiskt klosteröl var, och tyckte "top fermented" var för tekniskt och för långt. Att sedan svensk öllitteratur och hembryggarföreningar m.m.  tagit upp det på samma sätt är ju märkligare...

Binx,
Hanplantor får förvisso inga kottar, men de får istället hanblommor som är ganska iögonfallande (stora "vippor" med små krusiga små samlingar av ståndare). Låter mer som om plantan inte vill blomma alls. Vänta och se något år till. Det är dock inte bara temperatur som spelar in, utan också dagslängden. Många sorter vägrar helt enkelt blomma långt norr ut. De blir förvirrade av sommarnattsljuset, och när signalen väl kommer börjar det bli höst och kallt, och den hoppar istället till nästa check-point d.v.s vinterdvala.

/Calle

268

(21 svar, postad i Öl och hälsa)

magnus63 skrev:

Andra kolhydrater skulle då förmodligen avse dextrin, lite andra polysackarider kanske, och att det skulle vara 3-4 g/dl, alltså 30-40 gram per liter, då snackar vi ruggigt dåligt utjäst öl. Vört rentutav. 40 gram/liter blir en densitet på 1040 g/liter, det är ungefär där man ligger INNAN man förjäser sockerarterna i vörten....

Nu tror jag bestämt du blandar ihop vikt/volym-procent med densitet.
40g/liter = 4% kolhydrater = ca 4x4= 16 Öschle = SG 1016
vilket ju är helt normalt även för en riktigt torr öl (observera att det är restextraktet som anges, inte skenbar förjäsning "FG" som ju blir ännu lägre).
I övrigt håller jag med om att beräkningen av starksprit nog är rent "matematiskt" (d.v.s noll socker ger noll) och inget någon verkligen har orkat kolla. Men det blir ju lätt lite övertro på principen hos folk som blir lite religiösa och applicerar saker utanför sitt ursprungliga sammanhang wink

/Calle

magnus63 skrev:

Någon som vet vad det är för "generationstid" på saccharomyces cervisium? Funderar på hur mycket den lyckats föröka sig, eller om det är de första generationerna jästceller som leker al Qaida i jäshinken. Har fått fylla på jäsröret igen för trycket i hinken har blåst ur innehållet en gång till!

Minimal generationstid är ca 1.5-2 timmar*, men i vört är den betydligt längre (flera timmar). Grejen är dock att under syrefri fermentation, vilket man vill ha i vört, så begränsas både generationstiden (blir längre och längre) och det totala antalet generationer av mängden syre. Den brukar sluta efter ca 3 delningar (d.v.s 8x tillväxt) oavsett hur mycket näring som är kvar. Med en sådan snabb start du verkar haft så var nog jästen i god form, så det bör ha delat sig färdigt redan (ett dygn hade den väl stått nu). Blanda dock inte ihop jästtillväxt med jäsning. Jäsningen fortgår långt efter att de slutat växa.
Det där med "överkokande skum" beror av hur lätt jästen fångar/utlöser koldioxidbubblor på cellväggen och åker upp mot ytan. Denna egenskap är olika för olika jäst. Sådan som fångar bubblor blir "överjäsande". Denna egenskap är till stor del frikopplad från flockulering, så man kan ha överjäsande jäst som flockar dåligt, och tvärtom.

/Calle

*) odling med förhöjd näringshalt, måttlig halt socker, fri syretillgång, +30C och omrörning, och lite beroende på stam.

magnus63 skrev:
CalleT skrev:

Det är händelsevis inte så att det är en aluminiumgryta?(de brukar ju kunna suga åt sig smaker i större utsträckning än rostfria) Tänk då på att stark soda kan fräta sönder aluminumkärl ganska fort om man kör varmt. Annars är det precis som folk säger helt rätt medicin att köra med varm kaustiksoda.

/Calle

För helskotta, koka inte lut i en aluminiumgryta!! Aluminium tål inte starka alkalilösningar. Grannen lär bli sur.

Peroxidbaserade rengörningsmedel KAN funka, typ Vanish Oxygel och liknande. Det kommer att oxidera fettet (härskna) ännu mer, till slut bryts det ner.

eh, det var just det jag påpekade ovan (?)

/Calle

Det finns tydligen en tradition sedan mycket länge att byta till lagerjäst för sina portrar i bryggerier kring östersjön (där portern levt kvar, t.o.m. efter att den komersiellt helt dog ut i england). Orsaken till jästbytet lär ju vara rent praktiskt (enklare med bara en jäst i bryggeriet att hålla igång).  Enligt hörsägen (bl.a från Carlsberg) så jäser man dock varmare än lagerjäsning, så det blir väl lite som "steambeer" d.v.s en viss fruktighet och inte så mycket "svavelsting". Sammantaget verkar det ju inte spela så stor roll för dessa portrar som vanligen vilar på en ganska tung karamellighet tillsammans med rostade toner från mörk malt.
Amerikanska hembryggartävlingar gillar ju dock att bryta ner alla öl i minimala "stil-fack", och där hamnar de vanligen för sig under termen "baltic porter"....
Vill man göra en "dagens Carnegie", skulle man troligen av bekvämlighet kunna (som många gör för porter) jäsa med US-05 och få ett mycket snarlikt resultat d.v.s ganska hög utjäsning och minimalt med estrar.
Slutligen tycker jag ändå det känns märkligt att bytet från Ringwood till lagerjäst inte skulle märkas, då Ringwood är ganska extrem i smaken. Fast å andra sidan gjorde de ju bytet för ganska länge sedan, och under en period då ölintresset i Sverige var mycket lågt, så få märkte/brydde sig antagligen. Men jag har sett debatter på svenska ölfrämjandets forum där folk hävdat att det blev "ett annat öl" efter flytten till Bromma 1993 (där bytet lär ha skett).

Undrar vilken jäst 175-års brygden, som släpps snart, har använt ???

/Calle

272

(11 svar, postad i Vin, cider och mjöd)

Flasksprägningar inträffar ju (särskilt med engångsflaskor). Exakt vad de svenska returflaskorna håller för vet jag ej, men de är ganska tuffa i jämförelse. Att jäsningen skulle avstanna vid 1.5 bar måste vara fel, eller något som bara gäller för cider (som har lägre pH). Många belgiska flasköl håller betydligt mer än så, och t.ex. en tysk veteöl som vanligen flaskjäses i rumstemperatur till minst 3 volymer får ett jämviktstryck på minst 2.5 bar (3 vol vid 20C). Champagne (äkta flaskjäst) ligger kring minst 5-6 bar vid rumstemp.

/Calle

Spettarn skrev:

Jag vill minnas att det i vissa stater är förbjudet att blanda i sprit i ölen, därför lagrar de istället ölen på begagnade spritfat för att få smakerna på ett "godkänt" sätt.

Det kan nog vara en bidragande orsak i vissa fall. Skattesatsen per procent alkohol på sprit, "blanddrycker" och öl är ju i de flesta länder olika, och det är där problemet uppstår. I storbrittannien upstod tydligen en del problem lite åt andra hållet, då det redan fanns en gammal lag från förr som förbjöd att man lakade ur "skattefri" sprit ur tunnorna (s.k. grogging of barrels), men det löste sig tydligen genom något trixande med skattedeklarationen på slutprodukten.
Den viktigaste anledningen tror jag dock är att det låter fan så mycket mer romantiskt att skriva "lagrad på whiskyfat" än att tvingas skriva "öl smaksatt med whisky och ekspån"... wink

/Calle

Det är händelsevis inte så att det är en aluminiumgryta?(de brukar ju kunna suga åt sig smaker i större utsträckning än rostfria) Tänk då på att stark soda kan fräta sönder aluminumkärl ganska fort om man kör varmt. Annars är det precis som folk säger helt rätt medicin att köra med varm kaustiksoda.

/Calle

Kjell skrev:

Det är lättare att få till det att tillsätta eken och spriten för sig då kan man styra förhållandet vid flaskpappningen. Någon fördel att lägga eken i spriten kunde de in te se.

Som framgår ovan så var det väl ingen som påstod att det inte fungerade, bara att det var onödigt och svårare att styra. Vilket jag tycker låter helt självklart. Enda sättet att helt styra två smaker samtidigt är ju att hantera dem separat. När man ändå frångår effekten av själva fatlagringen (med mikroxidering) och sätter till spån av ek (inte alls samma sak) så fokuserar man ju bara på eksmaken och spritsmaken, så varför då inte hantera dem separat.

/Calle