Vet inte hur stort problem det med lakbädden är egentligen. Jag tycker att min falskbotten med nät ovanpå brukar fungera imponerande bra. Kanske borde utmana ödet och kör ordentligt med
mjöl någon gång. Men en tunn mäsk kanske det skulle gå. För lakning kanske det går att komplettera lakbädden med grov bomullsväv eller nåt? Sånt som lätt kan kokas.

Men problemet är ändå hur man maler stora mängder över huvudtaget?

Egentligen tycker jag extrakt som bas är väldigt smidigt, men det blir ju månddubblet dyrare. För de mindre delmäskningar jag gjort har jag numera inga problem med några lakningar även om jag både har taskig krossning och massa mjöl.

Hör gärna av dig var du kommer fram till om du gör lite tester.

Själv lutar jag väl åt en kross, men har inte bestämt mig än.

/Fredrik

Jag köper helt ditt resonemang om att nerbrytning till mjölnivå för med sig besvärligheter i hanteringen av mäsken. Det finns mao en praktisk gräns för långt man bör bryta ned maltkornet, troligen beroende på hur styv man gör mäsken (mäskvolym/maltvikt), tillgång till omrörning och ev. typ av malt.
Dock kvarstår frågan: Var ligger den gränsen mätt i partikelstorlek?

Ett annat krav som följer av ditt resonemang är att krosstekniken ska ge så lite som möjligt av mycket små partiklar (=mjöl). Det skulle kunna uttryckas som att mängden mjöl inte ska överstiga en viss andel av maltvikten, men om det handlar om 5%, 25% eller mer har jag inte en susning om.

Kravet på att ha kvar skalen så hela som möjligt verkar vara helt styrt av den utrustning man använder. Med falskbotten/silar och återcirkulation för att få klar vört måste man ha en bra filterbädd, dvs mycket av hela skal. Filtrerar man på andra sätt spelar det nog inte så stor roll hur skalen ser ut. Möjligen ska man undvika att ha en stor mängd mjöl och annat smått eftersom det snabbt sätter igen filtren.

Den dominerande tekniken är ju valskrossen. Den är enkel men kanske inte helt optimal. Maltkornet ska krossas i ett moment vilket sätter en snäv gräns för hur stort maltkornet får vara i förhållande till den krossade storleken (=springan mellan valsarna). Är kornet för stort ligger det och glider på valsarna utan att gå ner genom springan. Detta förbättras om man lättrar valsarna men det som då händer är att lättringen river sönder en del det mjuka skalet och kanske det yttersta på maltkornet innan den sas får tag på maltkornet och kan dra ned det i springan. Man får mao mycket som ser ut som snus. Lösningen är att låta maltkornet passera flera allt mindre valsöppningar eller att krossa i flera steg med minskade öppningar.

Det finns andra krosstekniker tex käft-, spindel- eller konkrossar som succesivt bryter ner kornet till allt mindre pariklar utan att riva ytan. Dvs man får liten mängd mjöl och man är skonsammare mot skalen. Tyvärr har jag inte hittat någon miniatyrversion av de vidunder som stenindustrin använder.

Kvarnar bygger oftast på att man river och skjuvar maltkornen. Även inställd på grovmalning får man ganska mycket mjöl men många använder det och det tycks fungera.

Hackning typ mixer får ju också ner partikelstorleken men man har dålig kontroll på slutresultatet. Det är ju bl a beroende av hur länge man kör.

Hur som helst tänker jag gå ett par varv till innan jag ger mig.

/Kalle

Bra frågor, tror inte jag heller sett någon vettig förklaring? men vad jag förstår så *tror* jag personligen så här...

Fördelen med att mala till mjöl *kan vara* såväl bättre extrakt utbyte som bättre förjäsbarhet, som du skriver.

Förut om möjliga subtila negativa smakeffekter av malt skal(?) och avsaknad av lakningsbädd så är nog en annal nackdel med att allt är mjöl kanske också att...

Vid gelatiniseringsprocessen så suger stärkelsen åt sig en massa vatten,och mäsken blir mer trögflytande, tills de är helt förvällda och lösta, då sjunker viskositeten igen och vatten frigörs. Eftersom stärkelsen är små korn så löses inte allt stärkelse ut samtidigt, därmed är det lättare att kontrollera processen. Kontrollen består i att se till att stärkelsen får tillräckligt med vatten och inte blir klister.

Skulle däremot allting vara malt till fint mjöl så kommer mer vatten att behövs då all stärkelse kommer att suga åt sig vatten samtidigt, risken är då större man man får klister på ett par minuter.

Man märker när man förväller krossad malt jämfört med mjöl i kastrull att själva gelatiniseringsprocessen går enormt mycket fortare med mjöl, och har man då för lite vatten och rör för lite så kan man lätt få klister på ett par minuter. Detta aggresiva förlopp har jag inte sett med grövre(normal) krossning.

Jag tror att bortsett från ev lakningsproblem och tanniner så skulle en ren mjölmäsk ställa mycket högre krav på omrörning och kanske även en tunnare mäsk. Eftersom vattenupptaget är mer explosivt, och på minuter kan mäsken bli till klister om inte vattentillförseln upprätthållsgenom omrörning och tillräckligt tunn mäsk. Har det sedan väl blivit klister, så har man ju säkerligen ett himla sjå att ta sig ur den knipan, om det går Och under tiden som man meckar lim så bränns enzymerna.

När man mäskar mindre mängder är detta inget problem då man lätt kann tunna ut vällingen och röra, jag har provat i liten skala men jag har dock aldrig testat att mäska en hel sats med bara mjöl.

Har man en bra omrörning i sin mäsktunna, kan man kanske hantera en finare malning.  Själv tycker jag det är jobbit att röra, har har brutit av tillräckligt många slevar redan. Jag brukar systematiskt satsa på en tunnare mäsk, och då behöver jag inte röra så mycket, och inte behöver jag tillsätta extra lakvatten heller,  jag dränerar bara en gång. Jag får inte världens bästa utbyte, men fullt tillräckligt. Så länge det är över 60% tycker jag det är helt ok. Jämfört med maltextrakt så är ju malten billig trots allt.

/Fredrik