Torgny, var ligger den övre gränsen för dig, i IBU?  40, 50, 60???

Tja, jag går mycket efter Ray Daniels BU:GU formel som finns i hans fantastiska bok "Designing Great Beers" när jag brygger. Dvs förhållandet mellan BU= Bitter Units eller IBU och GU = Gravity Units eller OG. Mängden beska styrs alltså av hur högt OG är, där varje öltyp har sitt område där beskan kan variera mellan. Vissa öltyper som t.ex IPA kanske ligger på 0,8-1,0 medans andra som ex. skotsk ale kanske inte ligger på mer än 0,3-0,6.
Det beror alltså helt och hållet på ölet och till viss det vilken formel för beskan jag använder. Restsötman är ju exempelvis något som spelar in hur man uppfattar beskan i ölet. Jag har bryggt öl med mer än 100 IBU som varit fantastiskt drickbara och öl med 44 IBU som jag haft svårt att få ner. Min Simcoe IPA var på OG 1056 IBU 53 (tinseth's formel), alltså något under 1,0 men lite väl besk för mig. Detta kan ju bero på maltkompositionen, mäsktemp, FG mm. Eller så har jag helt enkelt förstört mina smaklökar

Jag kan alltså inte sätta någon specifik siffra men jag kommer att hålla ner beskan i de undre regionerna när det gäller IPA i varje fall.

Själv har jag börjat försiktigt och är fortfarande i process att sakta skjuta upp IBU i mina ölsorter. Min senaste öl, den amber lager som blev en amber ale, låg på cirka 35 IBU, vilket var nytt rekord för mig.  Den känns fortfarande inte överhumlad.

Just i skrivande stund gör jag min första APA och här siktar jag på 45 IBU - Chinook+Cascade bitterhumle, Perle+Willamette smakhumle och Cascade+Willamette aromhumle. 

Så jag vet inte var jag själv har min övre gräns.  Men för mycket humle gör att malten bara försvinner och det gillar jag inte.

Jag gjorde nyligen en Simcoe IPA som visserligen är drickbar med enorm smak och arom men hade jag bryggt den på nytt så hade jag sänkt humlegivorna över lag med en tredjedel. Det blev lite väl mycket faktiskt. Dessutom får man nog mer intressanta öl om man blandar olika humlesorter än bara använder en enda rakt igenom.

Faktum är att jag tröttnat på överhumlade öl och fortsättningsvis kommer att satsa på mer balanserade smaker. Dessutom troligtvis mer engelskt än amerikanskt.

Amarillo därmot har jag bestämt mig för att ogilla.  Hade i för mycket i en brown ale och hela ölen blev förstörd på amarillo smak.

Jag sitter just nu och dricker min Golden Bitter (10 liter, OG 1042, FG 1011, IBU 35) som endast innehåller Golden Promise pale ale malt, där jag mäskade vid 69°C och tog de två första literna avrunnen vört och kokade ner till sirap som sedan tillsattes i resten av koket. 16g Challenger 6,3% 60 min, 15g EKG 5,7% 5 min, 15g EKG torrhumlat, Wyeast 1968 (fantastisk jäst till engelska ales med låg alkoholhalt då det lämnar en del restsötma som lyfter kroppen på ölet). Ölet blev riktigt bra! Smaskens!

Jag har också en ESB på gång med både Caraamber och Caraaroma som jag verkligen ser fram mot att prova. Första brygden med dessa maltsorter för mig. Denna ESB kommer att bilda stommen för vidare experiment att hitta min ultimata ESB.

När det gäller humle till engelska ales gillar jag verkligen Challenger och EKG. Till amerikanska pale ales är variationen betydligt större. Simcoe är en favorit, faktiskt större än Amarillo. Willamette, Columbus/Tomahawk och Mt Hood är andra.

t.ex
X gram 5 minuter
X gram 3 minuter
och slutligen en stor giva: X gram 1 minut

Man får en så mycket bättre arom av detta! Annars stöba humlet efter kok i den varma vörten!

Nu är ölen bryggd och satt på jäsning, verkar lovande, får se hur det går.